Kategori: Klassrummet

Vad tyckte eleverna om att arbeta med Nobelpriset 2020, året då ingenting blev som vanligt på grund av pandemin? Så här skrev några av eleverna i klass 9 på Enbacksskolan i Tensta.

Jag tycker att det roligaste vi gjorde var att gå på Nobelprismuseet. Jag var också med på radio, det var roligt att prata om vad vi hade gjort.

Nima

*

Jag har varit på Nobelmuseet och jag är med i tidningen Opsis. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att vara med i en tidning.

Isak

*

Vi besökte Nobelmuseet och där fick vi veta vem pristagaren var. Det var så klart Louise Glück. Jag fick också tillfälle att uttala mig i radio, vilket var väldigt häftigt för mig.

Nobel

*

Tack för den här möjligheten! Det har varit en rolig men pressad period. Jag tyckte verkligen om att läsa hennes texter och jag har lärt mig väldigt mycket. Dessa minnen kommer vara med mig för resten av mitt liv, till exempel när vi satt på Nobelmuseet och väntade på att få reda på vem Nobelpristagaren var. Men däremot har det varit läskigt att medverka i tv och radio. Men nu har man också sådana minnen. Jag ser fram emot att se nästa års elever göra detta.

Esra

*

Innan Nobelarbetet var jag inget fan av dikter, men efter att ha läst några av Louise Glücks texter har jag fått en bättre syn generellt på dikter. Nu kan jag läsa dikter på ett annat sätt än tidigare och uppskattar och beundrar djupet som speglas i några korta meningar.

Selma

*

Jag tyckte väldigt mycket om att läsa Louise Glücks dikter. Min favoritdikt är ”Förlorad kärlek”, för att den var sorglig och tänk att barnet växer upp och fick veta att hennes syrra dog.

Mohamed A

*

I början tror jag inte att någon var så taggad på arbetet med Nobel, men jag tror att folk blev mer taggade genom arbetet. Speciellt när det fick så mycket uppmärksamhet.

Det som blev priset efter arbetet var att Louise Glück mejlade tillbaka till oss. Det var dock synd att i inte fick träffa henne.

Amira

*

Det jag tycker om med Nobelarbetet är att vi lärde oss poesi och hur man förstår poesi. Andra bra grejer var att vi kunde reflektera om vad vi läste. Tredje bra grejen är att Louise Glück svarade på våra meddelanden. Det dåliga var att vi inte gick till Rinkeby bibliotek och inte fick träffa Glück IRL.

Mohamed

*

Jag vill tacka alla som deltog i detta roliga projekt för att vi fick en sådan möjlighet att få arbeta och på något sätt få kontakt med årets Nobelpristagare. Trist att Louise Glück inte ville vara med på videosamtalet där bland annat Stewe Claeson och Gunilla Lundgren deltog. Personligen tyckte jag att det var superkul att arbeta med Louise Glück, alla teckningar, målningar och all text. Jag har många minnen som jag aldrig kommer att glömma.

Edanur

*

Jag tycker att detta arbete har varit det mest unika arbete vi har jobbat med. Vi fick göra flera olika typer av uppgifter. Vi fick rita, vara med i filmer och arbeta med poesi. Det var tråkigt att vi inte fick träffa Louise Glück men det viktiga är upplevelsen.

Zein

*

Jag tycker att det var roligt att jobba med Louise Glück och läsa henes dikter. Det var tråkigt att vi inte fick träffa henne på grund av covid-19. Jag hoppas att vi får träffa henne nångång.

Ismail

*

Mina ögon öppnades för en ny värld: poesi. Nåt jag inte visste om innan men som jag är väldigt tacksam över att jag vet om nu.

Zeinab

*

Det var roligt att jobba med Nobelpriset och få lära oss om poesi. Jag tycker att poesi öppnar dörrar man inte visste man hade.

Zahra

På Kvarnbyskolan har barnen gjort vackra välkomst-skyltar på sina modersmål till Nobelhäftet och årets pristagare. Detta ledde till ett fint samarbete med barnens familjer. Föräldrar och äldre syskon engagerades och hjälpte till med såväl översättning som stavning och inför filminspelningen övade de små åttaåringarna både hemma och i skolan. När filmaren kom till skolan var barnen trygga och kunde med stolthet visa upp sin språkliga rikedom.

En vägg i klassrummet pryds nu av barnens skyltar, tillsammans med information om Alfred Nobel, Nobelpriset och Louise Glück. På Nobeldagen den 10 december ska lärarna läsa en dikt av Glück högt för klassen.

→ Klicka här för att bläddra i Nobelhäftet 2020.

”Din dikt öppnade mina ögon. Den väckte min själ.”
Så kan det låta när en 15-årig flicka formulerar sina tankar om en av Louise Glücks dikter.

Förra veckan fick eleverna i årskurs 9 på Enbacksskolan bekanta dig med årets Nobelpristagare i litteratur. Vi började med att lyssna på en intervju som gjordes strax efter att Louise Glück fick veta att hon tilldelats Nobelpriset:

Det är tre innehållsrika minuter, både för det som sägs och hur det sägs. Glücks eftertänksamhet och ovilja att ge snabba svar på komplexa frågor märks tydligt, liksom hennes morgontrötthet.  

Sedan läste vi prismotiveringen igen:

för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.

Här finns det mycket att fundera över. Vad betyder omisskännlig? Vad är sträng skönhet? Och vad betyder det att göra en enskild människas existens universell?

Jag hade tagit med mig några blommor och en liten tomatplanta från min trädgård. Tomatplantan har jag drivit upp från ett skott från en större planta, och för mig är den en illustration av ett slags sträng skönhet. För att få en vacker och livskraftig tomatplanta måste man vara sträng – nypa skott och kanske beskära. Annars blir plantan klen och skranglig. På samma vis kan språket bli vackrare och kraftfullare av en sträng behandling.

Eleverna uppmuntrades att ha med sig formuleringarna från prismotivationen i det kommande arbetet.

Därefter berättade jag om Louise Glücks liv och verk. Det som verkade göra eleverna mest intresserade var hennes ungdomstid präglad av anorexia och psykoanalys. Hon har sagt att sjukdomen gjorde henne medveten om döden och samtidigt fick henne att inse att hon ville leva vidare. Vi talade också om de grekiska myterna som hennes föräldrar berättade under barndomen, och svensklärare Stefan Ljungdahl fick tillfälle att påminna klassen om vad de läste om i årskurs 7.

Jag berättade också att Glück tycker om att läsa deckare, bland annat av den svenska författaren Henning Mankell. I samlingen ”Averno” finns någonting från hans böcker i varje dikt, och hon har kallat den för sin ”hommage till Mankell”.

Lektionen avslutades med att vi tillsammans läste dikten ”Förlorad kärlek” ur diktsamlingen ”Ararat”. Först läste Stefan och jag dikten högt några gånger. En stund var klassrummet knäpptyst; dikten krävde det. Sedan fick eleverna välja en rad som de tyckte om. Många valde beskrivningen av hur moderns hjärta blev

mycket kallt, mycket hårt,
som ett litet halssmycke av järn.

Vi upptäckte hur bilden av halssmycket av järn hängde ihop med den sista strofen, där den döda systerns kropp

blev en magnet. Jag kunde känna hur den drog
min mors hjärta ned i jorden
för att det skulle växa.

Det fanns många tankar i de båda grupperna. En pojke ville berätta om sin egen syster och hur mycket han älskar henne.

En annan pojke sa:
– Jag tror att alla mammor skulle känna sig som mamman i den här dikten om de förlorade ett barn.

Han formulerade något av det som Svenska Akademien skrev i sin motivering – om att göra ”den enskilda människans existens universell” – men med helt vanliga ord. Jag tror faktiskt att Louise Glück föredrar de enklare orden. För när de träffar rätt kan de öppna själen.

Annelie Drewsen, författare och projektledare

Den 8 oktober var en stor dag. Då besökte klass 9 från Enbacksskolan Nobelprismuseet där de fick följa tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur 2020.

Det blev den amerikanska poeten Louise Glück som fick priset med följande motivering:

för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.

Vi ser fram emot att läsa och tolka hennes dikter tillsammans, och hoppas att hon på något sätt vill möta oss i december.

Här är några bilder från dagen som även innehöll en visning av museet.

Foto: Anna Lindgren.