I morgon kommer Annie Ernaux till Rinkeby och allt är redo. Stolarna är uppradade, baklavan inköpt och replikerna sitter.
I flera veckor har repetitionerna pågått på Askebyskolan i Rinkeby och Enbacksskolan i Tensta. Gunilla Lundgren har lett arbetet i Rinkeby medan jag har ansvarat för eleverna i Tensta. Vi förväntar oss mycket av dem. Helst ska de kunna allt utantill, somliga på franska, och för att alla i publiken ska höra måste de tala långsamt, tydligt och gärna med inlevelse. De ska tala inför en Nobelpristagare, en stor publik och flera tv-kameror.
Därför kommer vi till skolorna många gånger. Vi ber lärare, bibliotekarier och fritidsledare om hjälp. Men framförallt nöter vi texterna med eleverna, repeterar gång på gång. Det är mycket att tänka på. Mycket att öva på. Att stå stilla. Att söka ögonkontakt med publiken. Att hålla mikrofonen mot hakan, uttala L’Académie suédoise korrekt och komma ihåg vilket år Alfred Nobel föddes.
Vi tränar också på vad som händer om man kommer av sig.
– Säg något annat, hitta på! Huvudsaken är att det handlar om Alfred Nobel eller Nobelpriset. Publiken vet ju ändå inte vad du ska säga, förklarar Gunilla Lundgren.
För vissa elever är platsen på scen självklar‚ de verkar trivas. För andra är det mer lockande att skämta, skratta åt kompisen som säger fel eller lägga sig i en soffa.
– Vi tar det igen!
Ibland är elevernas koncentration en ömtålig gåva som måste skyddas mot varje distraktion.
Det kanske låter som om vi strävar efter perfektion, eller vill slipa bort elevernas personligheter. Men det är precis tvärt om. Vi vill att de ska vara trygga och sig själva på scen, särskilt de som tycker att det är läskigt. Vi vill att de ska känna att de klarar något som från början verkade mycket svårt. Vi vill att de ska lita på oss när vi säger att de kommer att klara det.
Vi hanterar de förändringar som skolvardagen erbjuder. Någon är sjuk. Någon är nervös. Någon inser att det är för svårt att säga allt på franska.
En flicka vill ändra sin text efter att läst den högt för första gången.
– Kan jag skriva lite mer?
Vi sätter oss ner efter repetitionen och diskuterar vad det är hon vill säga. Hennes text handlar om vad som krävs för att det ska bli fred, och hon har lyft fram sexualundervisning kopplat till sexuellt våld. Det är mycket modigt.
Efter att ha skrivit om texten så att hennes budskap blir tydligare, sitter vi kvar en lång stund och diskuterar feminism, islam, krig och fred. Hon bär sjal och funderar på hur feminister ser på det. Hon vill göra värnplikten och framhåller att pojkar måste uppfostras till att inte bli sexister.
Det är tydligt att vi har olika syn på flera frågor, men vårt samtal är nyfiket och respektfullt. Hon talar om vikten att förstå olika perspektiv.
– Man måste förstå hur andra tänker, men det betyder inte att man själv måste hålla med, säger hon.
För ett ögonblick drabbas jag av akut hopp för framtiden. Om bara fler makthavare kunde vara lika insiktsfulla.
Så blir det till sist dags för genrep på Rinkeby bibliotek. Det är första gången som eleverna från de två skolorna träffas. Gunilla Lundgren och jag har nu hjälp av Hanna Roth, som är skådespelare och arbetar på Rinkeby bibliotek. Hon har varit och repat en gång med eleverna i Tensta, och nu jobbar vi med detaljer.
– Kan ni stå i en halvcirkel istället, så att alla får plats på scenen?
Efter en timme har vi dragit igenom programmet två gånger. Alla vet hur de ska hålla mikrofonen, var de ska stå och vad de ska säga.
Nu väntar vi bara på att det ska bli måndag.
Text och foto: Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta
