Kategorier
Glück Klassrummet

Dikttolkning i medvind

Är 15-åringar intresserade av poesi? Hur vana är de att tala om dikter? Är Nobelpristagare angelägen läsning på högstadiet? Sådana frågor surrar i huvudet när jag kliver in i klassrummet med kopiorna av den dikt jag har valt att läsa tillsammans med klassen.

Efter förra lektionen då eleverna blev omedelbart berörda av dikten ”Förlorad kärlek” ville jag ge dem något mer utmanande. Det svåra var inte att hitta en dikt som skulle funka, utan att välja en av många.

Den valda dikten

Det blev till sist ”Avtagande vind” ur ”Vild iris”, översatt till svenska av Jonas Brun. I dikten finns en tydlig röst, men den skiljer sig från rösten i den första dikten vi läste. Men vem tillhör den? Och vilka riktar den sig till? Här finns också många konkreta bilder, men hur hör de ihop med de existentiella tankarna som texten ger uttryck för – trädgården, fågelns flykt och äppelträdet till exempel? Och vilken är ”gåvan som var avsett för en annan skapelse”?

Avstamp i Tranströmer

Innan vi läste dikten berättade jag om att den senaste poeten som fick Nobelpriset i litteratur var Tomas Tranströmer, som kom till Rinkeby bibliotek 2011. Sedan tittade vi på en film med de barn från Rinkeby som var med då. Det kan vara svårt att tala om poesi, och jag ville att klassen skulle få se hur andra ungdomar har närmat sig poesin och formulerat sig om den. Att kunna använda material från tidigare års arbete med Nobel i Rinkeby känns värdefullt och ger en historisk förankring åt det vi gör nu.

I första gruppen blev det lite fnissigt redan under filmen, och det höll i sig resten av lektionen. Vi läste dikten högt två gånger, sedan fick eleverna välja ut en rad som de tyckte om. Till sist diskuterade vi dikten i helklass och avslutade med att eleverna fick skriva ner sina tankar. Det gick bra, men samtidigt kände både läraren Anna Lindgren och jag att det kunde bli ännu bättre.

Samtal i smågrupper

Inför den andra gruppen bestämde vi oss för att justera upplägget och låta eleverna diskutera dikten i mindre grupper. Vi bad dem då att fundera på följande:

  • Vad tycker du om i dikten?
  • Vilken känsla uppfattar du?
  • Vad undrar du över?
  • Vem tillhör rösten i dikten?

Grupperna började genast diskutera. Vi vuxna gick runt och lyssnade. En flicka tyckte att rösten i dikten skulle kunna tillhöra en mamma som talar till sina barn.

– Ni vet, det finns vissa mammor som hela tiden säger ”Jag gav dig allt, jag bar dig i åtta månader och sådant”.

– Håller ni med? frågade jag de andra i gruppen.

Efter lite funderingar sa annan flicka sa att det kanske kunde vara en gudomlig röst.

– Vad i texten får dig att tro det?

– Det här att ”jag gav er alla gåvor” och ”jag skapade er”.

Vi provade att läsa dikten som om det var guds röst. Skulle det kunna var så? Vem är det i så fall gud vänder sig till?

– Människorna, svarade alla.

– Men er första tolkning behöver ju inte vara fel, sa jag. Finns det några likheter mellan att vara förälder och att vara gud?

– Ja, man har makt, svarade en pojke blixtsnabbt.

Samtalet fortsatte. En elev funderade på om Louise Glück tror på gud.

– Behöver man vara troende för att skriva så här?

– Ja.

– Nej, man kan skriva om gud som en fantasi.

Elevernas frågor

I andra grupper väckte den sista strofen frågor. Vad betyder det egentligen att

era liv är fågelns flykt

som börjar och slutar i stillhet –

som börjar och slutar, till formen lik

bågen som går från den vita björken

fram till äppelträdet.

Hos en pojke glittrade blicken när han tog ordet:

– Det är som ett spjut som kastas och träffar någonstans, sa han.

– Fint, du är så inne i dikten att du får upp andra bilder i huvudet! Men vad betyder det att livet är som en båge?

– Att det har en början och ett slut.

Tolkning av trädgården

Anna och jag fortsatte att gå runt mellan grupperna och lyssna.

– Lyssna på den här tolkningen! sa Anna och bad mig komma till en grupp med fem pojkar.

En av dem sa att han trodde att bilden av trädgården var paradiset.

– Varifrån kommer bilden av paradiset?

– Från de abrahamitiska religionerna, sa en kille som dittills varit ganska tyst.

Läraren Anna Lindgren sa att elevernas tolkning även fick henne att se diktens röda tråd.

– Plötsligt hänger det ihop!

Vi letade fler spår från religiösa motiv i dikten.

– Äppelträdet, det är kunskapens träd!

– Ja, när Adam och Eva skapades …

Och så fortsatte samtalet.

Tankar om dikten

Efteråt var både Anna och jag helt uppfyllda av vilka fina och personliga tolkningar eleverna gjorde av Louise Glücks dikt. Vi behövde inte styra eller leda samtalen – ungdomarna hittade själva vägar in i texten och kunde relatera den till sina egna kunskaper, erfarenheter och föreställningar.

Lektionen avslutades med att eleverna fick skriva ner sina tankar. De kommer sedan att publiceras i det häfte som vi gör till årets Nobelpristagare. Louise Glück kommer givetvis att få ett exemplar.

Så här skrev två av eleverna om dikten ”Avtagande vind”:

Jag kände först medan jag läste dikten besvikelsen från en mamma. Att mamman gav allt barnen ville ha. Hon uppfostrade dem, gav dem det de behövde men att de sedan inte gjort något av sina liv. Men ju längre jag läste desto mer kopplade jag till gud och guds besvikelse över människorna. Att gud har skapat oss, gud har gett oss den blåa himlen och livets ljus, men vi gav inte tillbaka något som var värt allt vi fått. I dikten tror jag gud pratar om paradiset och att vi aldrig skulle komma dit. Ju längre livet går, desto närmare kommer vi det smärtsamma ödet.

Samuel

Jag tyckte om meningen ”Ju mer jag avlägsnar mig från er/desto tydligare ser jag er”. Känslan jag får av det här är att när man tar avstånd från olika människor kommer deras riktiga sidor fram. Jag tror gud tar avstånd från människor för att kolla ifall de fortfarande har hoppet kvar, och inte bara ger upp hoppet om att gud finns, typ som en prövning.

Ahmed

Annelie Drewsen, författare och projektledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *