Men i år blir det väl svårt?

På Askebyskolans skolbibliotek gör fyra elever klart tittskåpet till Annie Ernaux. Foto: Sofia Lindblom

”Men i år blir det väl svårt?”

Hur många gånger har jag inte svarat på den frågan under de 34 år jag arbetat med Nobel i Rinkeby. Kan tolv- till femtonåriga barn, eller ännu yngre, läsa och förstå författare som Annie Ernaux och Tomas Tranströmer? Eller ännu svårare: Derek Walcott, Mo Yan, Herta Müller? Och Elfriede Jelinek?! Hon måste väl ändå vara väldigt svår att läsa tillsammans med barn. ”Kan de tillräckligt bra svenska?” undrar de som frågar. 

Jag har alltid samma svar: ”Det som är svårt är att få tid till arbetet.”

Tiden i skolan ska räcka till så mycket. Att få tid till att sitta med en liten grupp barn, kanske bara fyra elever åt gången i skolbiblioteket, att läsa, tänka, samtala, skriva, skapa, det är svårare nu än för 34 år sedan. Samtidigt upplever jag att nutidens barn behöver just sådan tid ännu mer.

Vi brukar få reda på vem som ska få Nobels litteraturpris i början på oktober. Då har vi redan berättat för eleverna om Alfred Nobels spännande liv, så barnen är nyfikna på vem som ska få hans pris på ofattbara tio miljoner kronor. Vi hinner sällan läsa en hel bok, men vi berättar om författarens liv och läser utvalda delar ur olika böcker högt för barnen. Ofta får de läsa kopierade stycken ur olika böcker.

Varje år är det lika spännande, dels att hitta texter som passar just de barn som ska delta just det året, dels att uppleva texterna tillsammans med dem.

När Tomas Tranströmer fick priset 2011 läste vi bland annat dikten ”Allegro”.

Första raden lyder:

Jag spelar Hayden efter en svart dag.

Det årets trettonåriga barn läste diktens rader och tittade tomt på mig.  ”Allegro, Hayden, milda hammare slår, klangen är grön”. ”Det är obegripligt”, klagade de. ”Vad menar han?”

”Stryk under en mening som du tycker om!” uppmanade jag.

De flesta barnen fastnade för samma rad: ”Vi ger oss inte. Men vill fred”.

”Han är emot krig”, fastslog ett av barnen. ”Han gillar musik”, föreslog ett annat. ”Ja, och han har nog varit ledsen för han skriver att det är en svart dag”, sa ett tredje. Mening för mening tog vi oss igenom dikten,  vi skrev om den  och illustrerade den.

”Dikten handlar om musik”, skrev Yusuf och fortsatte:

”Tomas känner sig fri när han spelar piano och han vill att det ska vara frihet i världen. Han vill inte att kejsaren och de rika ska behålla pengarna för sig själva. Först förstod jag ingenting, men nu tycker jag att dikten är bra. Pianot är Tomas bästa kompis. Jag gillar kärleksdikter.”

Frida skrev:

”Jag tror att Tomas spelar piano efter en jobbig och svår dag. Han får värme från pianot som är hans passion. Efter alla problem som han har gått igenom försöker han vara lugn. Han tänker: ’Hänt har hänt.’ Han får ta det som det kommer.”

I vårt häfte till Nobelpristagarna illustrerar vi ofta deras texter och i häftet till Tomas Tranströmer finns både en flygel och en fredsflagga med. Flaggan har text på somaliska och svenska.

Hur gjorde vi då med Elfriede Jelinek 2004?

Vi åkte till teater Galeasen på Skeppsholmen där hennes pjäs ”Prinsessdramer” spelades. Vi såg inte pjäsen, men vi satt en dag och tecknade av scenografin och skådespelarnas kläder och vi fick träffa och samtala med översättaren av pjäsen.

Med all denna kunskap är det sedan roligt att göra ett tittskåp till författaren.

Tomas Tranströmers tittskåp innehåller förstås en flygel och i Jelineks står ett kylskåp fyllt av rosor.

Årets tittskåp är tillverkat av tioåriga barn. Där har vi utgått från Annie Ernaux bok om sin mor. Barnen har ritat, klippt och klistrat in familjemedlemmar i den affär med café som Ernaux beskriver i sin text.

Selma har gjort mamman med rött hår och snygga kläder. Hon skriver:

”Din mamma gick upp klockan fem på morgonen varje dag. Då gick hon till affären och torkade golvet. Hon var aldrig ledig. Affären var öppen från klockan sex på morgonen ända till klockan elva på kvällen”. 

Tarif har gjort pappan i blå arbetsoverall, precis som det står i boken.

Khadididja har ritat lilla Annie i rosa kläder och med rosett i håret.

”Vi har hört din berättelse om hur du föddes under kriget och hade det svårt när du var liten”, skriver hon.

Vi tror att Annie Ernaux kommer känna igen sig.

Att göra detta är inte alls svårt. Det tar tid.

Gunilla Lundgren, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta

Vi gör tittskåpen i samarbete med bildkonstnär Lotta Silfverhielm och Askebyskolans skolbibliotekarie Sofia Lindblom.

Foto: Sofia Lindblom

Läs mer:

Allegro och fem andra dikter av Tomas Tranströmer

Nobelhäftet 2011: Tomas Tranströmer

Nobelhäftet 2004: Elfriede Jelinek