Om det vore fred

För några år sedan gjorde jag en liten poesibok tillsammans med barn på ett av Rinkebys fritidshem. I en av bokens dikter har en flicka skrivit ”De som älskar freden kallar sina barn för Fred därför att de vill att barnen ska arbeta för freden i morgondagen”.

Nu söker jag upp två femteklasser i Rinkeby för att diskutera vad de tänker när jag nämner ordet ”fred”. Vet de att det finns ett stort fredspris? Vad känner de till om Nobelprisen? Jag har tre lektioner till mitt förfogande.

I båda klasserna finns barn som känner till Nobelpriset. En flicka berättar inlevelsefullt om Malala och jag berättar om två andra fredspristagare, Nelson Mandela och Dalai Lama.  Det är lätt att berätta, barnen lyssnar intresserat både till sin klasskamrat och till mig.

Sedan berättar jag kort om de andra Nobelprisen och skriver upp deras namn på svarta tavlan: fysik, kemi, medicin, litteratur och fred. Vi är överens om att alla prisen är viktiga.

Barnen får varsitt papper att dela mitt itu. På den ena pappershalvan ska de nu skriva ett val. ”Är något av prisen viktigare än de andra?” Eller om de vill: ”Vilket pris skulle jag själv vilja få?”

När jag samlat in lapparna, fyller vi i valresultatet på svarta tavlan. Fredspriset vinner, tätt följt av medicinpriset. Därefter kommer fysik och kemiprisen med ett fåtal röster. Litteraturpriset bli utan röst.

”Varför är litteratur viktigt?” frågar en pojke och jag bestämmer omedelbart att jag ska fråga läraren om jag får hålla en extra lektion om litteratur i klasserna.

Det får bli en senare uppgift för nu ska barnen använda den andra halvan av sitt papper till att skriva ner några tankar om fred. Pappret är inte stort, det ska inte kännas som en svår uppgift. Jag står med klockan i handen, inte för att stressa barnen utan för att det blir lite spännande och för att barnen ska koncentrera sig på uppgiften. ”Ni får bara två minuter på er”, säger jag. ”Det räcker att ni skriver ett enda ord, eller en mening, sedan ska jag sätta ihop era ord och meningar till en gemensam dikt.”

Efter de utlovade två minuterna samlar vi in pappren och jag läser upp vad barnen skrivit. Alla har skrivit något, ibland bara ett eller två ord, men oftast flera meningar. Jag tar hem papperslapparna och sätter ihop orden till dikter där ord från alla barn finns med. Det blir tre dikter.

När jag träffar klasserna vid nästa tillfälle läser jag upp dikterna. Barnen känner igen sina egna ord, och nu de får de även möjlighet att ändra i dikterna, lägga till eller ta bort ord, ända tills de är nöjda.

Barnens nästa uppgift är att illustrera dikterna genom att skriva ”fred” på sina modersmål och göra en vacker bild av ordet. Ibland kan barnen ordet, annars tar vi hjälp av datorn. I de två klasserna finns nitton språk, bland annat arabiska, somaliska, urdu, rumänska, bengaliska, hebreiska, tigrinja, bosniska, turkiska och kurdiska. Många av barnen är flerspråkiga, så vi får många fina konstverk.

Av dikterna och konstverken ska vi nu göra en vacker utställning på Rinkeby bibliotek, och innan vernissagen kommer jag berätta om några av mina böcker och varför jag tycker att litteratur är viktigt.

Skolan ska hinna med mycket, lärarnas kalendrar är fulla. Vi hinner ändå en hel del, vi delar många tankar om krig och fred, om små barn som dödas, om Palestina och Ukraina, och skolor som bombas, om vilka språk som talas i Bosnien. Vi blev nöjda med vårt anspråkslösa fredsprojekt.

Text: Gunilla Lundgren, författare och grundare av Nobel i Rinkeby och Tensta