I våras arrangerades ett heldagsseminarium om ordkonst och flerspråkighet i Helsingfors. En av de inbjudna föreläsarna var Annelie Drewsen som berättade om arbetet med Nobel i Rinkeby och Tensta. I detta inlägg berättar hon om dagen.
Under förra året kom jag i kontakt med ordkonst, som är en form av kreativt skrivande som sker både inom ramen för skolans undervisning och som fritidsintresse i Finland. Jag blev därför mycket glad över inbjudan att föreläsa om Nobel i Rinkeby och Tensta på seminariet ”Språkliga inblickar i identiteten – Flerspråkighetens möjligheter i ordkonst” som arrangerades av Föreningen för ordkonstundervisning i Finland den 22 maj i år.
Jag valde i min föreläsning att ta avstamp i att Nobel i Rinkeby uppstod som ett svar på en offentlig debatt där flerspråkiga barn beskrevs som halvspråkiga, det vill säga som barn med en ofullständig behärskning av två språk. Grundarna Gunilla Lundgren och Elly Berg ville i stället lyfta fram barnen som flerspråkiga, kompetenta och kreativa. Detta var 1988, då begreppet halvspråkighet var cirka två decennier gammalt och hade debatterats flitigt i media.
När jag själv började arbeta med Nobel i Rinkeby och Tensta, drygt 30 år senare, hade jag med mig erfarenheter från att undervisa i svenska som andraspråk och insikter kopplade till begreppet transspråkande, eller translanguaging. Begreppet bygger på en medvetenhet om hur flerspråkighet fungerar i praktiken och hur man pedagogiskt kan låta elever dra nytta av sina olika språk.
Vi som nu driver Nobel-arbetet vidare försöker bygga vidare på grundidén och främja flerspråkighet på olika sätt, dels gentemot de elever, lärare och bibliotekarier som deltar och dels mot publiken, media och samhället i stort. Det handlar om att synliggöra och stärka den flerspråkiga identiteten – både det gemensamma svenska språket och de andra språk som finns hos eleverna vi arbetar med. Vi knyter förstås också an till litteraturpristagarens språk. När Jon Fosse fick Nobelpriset i litteratur undersökte eleverna den nordiska språkgemenskapen och olika minoritetsspråk. I andra fall kan elever med andra språk få möjlighet att dra nytta av sina språkkunskaper – franska, arabiska, spanska eller vad det nu må vara.
Under dagen i Helsingfors fick jag också möta flera olika sätt att arbeta med språk, identitet och litteratur. Annika Sandelin och Laura Ruohonen berättade om att översätta varandras verser mellan svenska och finska. Elever från Sydkustens ordkonstskola gjorde ett starkt framträdande med dikter om framtidshopp. Amani Al-mehsen och Ranya ElRamly-Paasonen samtalade om identitet, språk, kultur och litteratur. Jag deltog även i en workshop ledd av Annika Sandelin.
Hela seminariet genomfördes på flera språk parallellt. Som den enda deltagare som inte förstod finska fick jag själv uppleva hur det är att försöka följa ett samtal på ett språk man inte behärskar med hjälp av tonfall, miner, gester och andra icke-verbala signaler. Det är både frustrerande och intressant – och varje betydelse som man lyckas avkoda väcker en inre jubelkänsla.
Seminariet blev en påminnelse om att de flesta människor i världen använder flera språk för att förstå, tänka, läsa, skriva, berätta och drömma. Genom att erkänna det kan vi försöka skapa miljöer där barns och ungdomars samtliga språk får sträcka sina rötter djupare i marken och samtidigt slingra sig ut i världen. I arbetet med Nobel i Järva finns mycket kvar att göra.
Text: Annelie Drewsen, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta
