Oj, vad svårt det var! Så kände nog de flesta av oss, både vi vuxna och eleverna, efter att ha brottats med ett stycke text ur ”Den sista vargen” av László Krasznahorkai. Man kan tänka på de där svårigheterna som textens snubbeltrådar, och de kan vara av många olika slag. Svåra ord. Långa ord. Komplex meningsbyggnad. Interpunktion. Berättarperspektivet. Sådant som ligger under ytan. Ibland allt på en gång.

I fallet med Krasznahorkai är meningsbyggnaden en uppenbar snubbeltråd. Det gäller att hålla mycket information i närminnet för att verkligen begripa vad det är som händer i texten. En mening kan inledas med en lång bisats som ger information om exempelvis en person, som i huvudsatsen sedan gör något som för handlingen framåt. Om man går vilse redan i bisatsen förstår man inte vad det är som faktiskt händer i meningen, och då blir det svårt att hitta tillbaka till förståelsen. Efter första lektionen med eleverna i årskurs 9 på Enbacksskolan började vi därför fundera på om det var möjligt att hjälpa eleverna att rikta blicken mot de ord i texten som faktiskt är väsentliga för förståelsen. Vi hade laborerat med olika slags skrivövningar, och en idé som vi aldrig omsatte i praktiken handlade om att pastörisera språket (efter att vi hade arbetat med de vetenskapliga framstegen under Alfred Nobels liv). Hm, kanske skulle det gå att röntga språket istället? Eller i alla fall en text?

Vi provade! Nästa lektion presenterade vi ett kort utdrag ur ”Motståndets melankoli”. Först fick eleverna se en bild av uppslaget i boken, med textutdraget inringat. Vi läste inte texten utan bara tittade på den. Sedan visade vi en röntgenbild av en groda och frågade om klassen kunde gissa vilket djur det var. Det kunde de – en groda. Sedan förklarade Annelie att vi skulle göra samma sak med det textutdrag de nyss tittat på. De kände igen grodan genom dess skelett. Och vad är en texts skelett? 

Vi utgick från verben och visade textutdraget med alla ord utom verben överstrukna. Eleverna fick börja gissa vad som hände i texten. Inte helt lätt. I nästa steg riktade vi istället blicken mot vem och vad texten handlade om, och lät fler ord (huvudsakligen pronomen och substantiv) framträda. Nu hände plötsligt något:

 – Det är en man och en kvinna.

– Det är något med en blick.

– Men vad menas med ”den där”?

I den sista versionen av text med överstrykningar visades det mest väsentliga för det som skedde mellan kvinnan och mannen i texten synligt, medan allt “extra” fortfarande var överstruket. (Här kan man invända att varje ord författaren skrivit är väsentligt, vilket förstås är sant. I den meningen är inget “extra”. Vårt fokus var dock på handlingen och att eleverna faktiskt skulle kunna se scenen framför sig.) Vi läste texten högt ett par gånger, och betonade att eleverna skulle vara observanta. Just det ordet använde Krasznahorkai själv om sitt författarskap, att han alltid är observant, och vi har medvetet återkommit till just detta ord i arbetet med hans texter. Genom att vara observant, att verkligen lägga märka till saker, kan man börja ställa frågor till texten. Vad betyder detta? Hur ska jag förstå det här? Eleverna fick sedan arbeta i par med att formulera frågor om det de nu kunde läsa av textavsnittet.

Vi samlade in frågorna i slutet av lektionen, och kunde konstatera att det gradvisa avtäckandet av handlingen hade möjliggjort frågor på många olika nivåer. Det fanns förstås frågor om själva händelseförloppet, behov av förtydliganden och förklaringar. Men det fanns också frågor om Krasznahorkais val, varför skriva på just detta sätt om denna händelse? Och så fanns det frågor om på vilka sätt det som beskrevs skulle kunna hända här och nu, i den egna vardagen. 

Elevernas egna frågor blev grundbulten till nästa lektion. Och det är väl ett tecken på hur innehålsrik Krasznahorkais text är – att bara ett utdrag av ett utdrag kunde ge upphov till så många viktiga och intressanta frågor hos läsarna. Det här är ett arbetssätt att ta med sig vidare tänker vi!

Text: Annelie Drewsen och Katarina Lycken Rüter, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta