– Han ljuger!

Nånting har tänts i elevens blick. I samtalet om den – onekligen snåriga – text vi läst tillsammans har eleverna försökt reda i vad det är för händelseförlopp som återges. En uppstoppad varg förevisas av en stolt jägare. Men berättandet böljar mellan olika tider och mellan olika berättare: vargen står uppstoppad, vargen smyger i mörkret, jägaren visar sitt byte, jägaren överraskas i mörkret. Att följa László Krasznahorkais text är inte lätt. Den kan liknas vid en rysk docka, där olika berättare inkapslas i varandra. Var är vi? Vad händer? Det är på kanten att gruppen ger upp förståelseförsöken. Men så händer det där magiska, ett ljus som tänds i någons ögon, en plötslig insikt som drabbar i läsningen. Och sedan ser fler, och fyller i. 

–Han säger att han träffade vargen i hjärtat, men vargen springer 100 meter. Det går ju inte ihop!

– Han är ingen bra jägare! En bra jägare träffar hjärtat.

– Och där står folk och beundrar?

Plötsligt har gruppen hittat en nyckel, och samtalet blir livligt. Tankar lyfts om berättelser, om berättande, om stolthet, om vad som är värt att beundra och vad som är beundran på helt falska grunder. Jag, som agerar sekreterare i samtalet, får svårt att få med allt. Där det för tio minuter sedan var trögt, svårt och fullt av motstånd finns nu engagemang och självförtroende.

Så är det inte i alla grupperna i klassen. För flera öppnar sig i gruppsamtalen glipor av förståelse, för andra förblir texten ett svårbegripligt syntaktiskt ormbo den här gången. Det är faktiskt inte hela världen. När vi avslutningsvis talar tillsammans i helklass kommer gemensamma frågor få tydligare svar, och förhoppningsvis kan eleverna lämna lektionen med en känsla av att också de snårigaste texter går att nysta i, även om man inte lyckas varje gång. Men tillsammans kommer man längre. 

Text: Katarina Lycken Rüter, författare och projektledare för Nobel i Rinkeby och Tensta