Ord som öppnar själen

”Din dikt öppnade mina ögon. Den väckte min själ.”
Så kan det låta när en 15-årig flicka formulerar sina tankar om en av Louise Glücks dikter.

Förra veckan fick eleverna i årskurs 9 på Enbacksskolan bekanta dig med årets Nobelpristagare i litteratur. Vi började med att lyssna på en intervju som gjordes strax efter att Louise Glück fick veta att hon tilldelats Nobelpriset:

Det är tre innehållsrika minuter, både för det som sägs och hur det sägs. Glücks eftertänksamhet och ovilja att ge snabba svar på komplexa frågor märks tydligt, liksom hennes morgontrötthet.  

Sedan läste vi prismotiveringen igen:

för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.

Här finns det mycket att fundera över. Vad betyder omisskännlig? Vad är sträng skönhet? Och vad betyder det att göra en enskild människas existens universell?

Jag hade tagit med mig några blommor och en liten tomatplanta från min trädgård. Tomatplantan har jag drivit upp från ett skott från en större planta, och för mig är den en illustration av ett slags sträng skönhet. För att få en vacker och livskraftig tomatplanta måste man vara sträng – nypa skott och kanske beskära. Annars blir plantan klen och skranglig. På samma vis kan språket bli vackrare och kraftfullare av en sträng behandling.

Eleverna uppmuntrades att ha med sig formuleringarna från prismotivationen i det kommande arbetet.

Höstblommor och en tomatplanta som hade behövt en strängare behandling för att bli vacker. Foto: Annelie Drewsen.

Därefter berättade jag om Louise Glücks liv och verk. Det som verkade göra eleverna mest intresserade var hennes ungdomstid präglad av anorexia och psykoanalys. Hon har sagt att sjukdomen gjorde henne medveten om döden och samtidigt fick henne att inse att hon ville leva vidare. Vi talade också om de grekiska myterna som hennes föräldrar berättade under barndomen, och svensklärare Stefan Ljungdahl fick tillfälle att påminna klassen om vad de läste om i årskurs 7.

Jag berättade också att Glück tycker om att läsa deckare, bland annat av den svenska författaren Henning Mankell. I samlingen ”Averno” finns någonting från hans böcker i varje dikt, och hon har kallat den för sin ”hommage till Mankell”.

Stefan läser ”Förlorad kärlek” högt för klassen. Foto: Annelie Drewsen.

Lektionen avslutades med att vi tillsammans läste dikten ”Förlorad kärlek” ur diktsamlingen ”Ararat”. Först läste Stefan och jag dikten högt några gånger. En stund var klassrummet knäpptyst; dikten krävde det. Sedan fick eleverna välja en rad som de tyckte om. Många valde beskrivningen av hur moderns hjärta blev

mycket kallt, mycket hårt,
som ett litet halssmycke av järn.

Vi upptäckte hur bilden av halssmycket av järn hängde ihop med den sista strofen, där den döda systerns kropp

blev en magnet. Jag kunde känna hur den drog
min mors hjärta ned i jorden
för att det skulle växa.

Eleverna skriver reflektioner och tankar till Louise Glück. Foto: Annelie Drewsen.

Det fanns många tankar i de båda grupperna. En pojke ville berätta om sin egen syster och hur mycket han älskar henne.

En annan pojke sa:
– Jag tror att alla mammor skulle känna sig som mamman i den här dikten om de förlorade ett barn.

Han formulerade något av det som Svenska Akademien skrev i sin motivering – om att göra ”den enskilda människans existens universell” – men med helt vanliga ord. Jag tror faktiskt att Louise Glück föredrar de enklare orden. För när de träffar rätt kan de öppna själen.

Annelie Drewsen, författare och projektledare